Igår var mitt näst bästa resultat...42 inloggningar på en dag. 42 kan tyckas lite...men det tycker inte jag. Tänk...42 människor har varit inne och kollat vad jag har på hjärtat...Är inte det fantastiskt! Jesus hade tolv läriljungar...riksdagen har...ja...vem bryr sig!

Ja...vem bryr sig?

Bryr sig om vad!

Vad vill jag veta/lära mig när jag bloggar?

Vill jag känna igen mig?

Vill jag få veta något nytt?

Varför bloggar du?

Kände att jag måste kompensera gårdagens mörka sidor...eller måste man det...är inte det typiskt svenskt?

Jag är den jag är...so what!

Om jag är lite förbannad ena dagen...och glad den andra...vad spelar det för roll! Varför var jag ledsen och förbannad igår?...ja...det finns många orsaker. Jag jobbar med att utreda olyckor på järnvägen och utbilda "rallare".

Det är ett jobb jag trivs med för det mesta...men ibland blir det "to much".

Jag fick i uppdrag igår att utreda varför en man blev påkörd av ett tåg...händer tyvärr ... Då kände jag mig lite uppgiven...förbannad och faktiskt lite arg. Varför gör vi inte mer för att förhindra dessa tragiska olyckor? Svaret är kort och gott...Pengar!

Om Banverket fick obegränsat med pengar skulle vi inte ha några tågförseningar, inga ihjälkörda människor osv...Men nu är vi inte där. Vi har inte obegränsat med skattemedel för att informera barn, ungdommar och vuxna att det är dumt att gena över spår. Vi har inte medel till att rusta upp banorna så att det inte blir störningar...Men...vi gör vårat allra bästa...Visste ni att ett lok inte har en ratt? Det kan inte veja för någon som står i spåret! Visste du att ett tåg i 130 km/h behöver nästan 1000 meter för att stanna? Det blir så när järn möter järn...Men ändå chansar folk att hinna över ett spår...Ett tåg i 200 km/h rör sig 56 meter/sek...och det nästan ljudlöst. Så...när man sitter där med en Polisutredning, ett obduktionsprotokoll och vet att man skall pussla ihop något för någon som aldrig kommer att läsa det...då tänker man på dem som kan...det vill säga de som är anhöriga. Varför ställde sig mamma framför tåget undra Katrin 23 år...eller varför chansade pappa undrar Micke 17 år...Då blir man lite lack...som utredare av olyckor...Visste ni att ca: 400 människor dör i trafiken varje år? Men att nästan 1500 tar livet av sig... Vart tror ni pengarna går? Bättre vägar, säkrare bilar...men sjukvården, psykvården...vad får dom?...Jag har jobbat som mentalskötare...Jag vet att det är en undanskymd plats för de flesta...men där behövs mer resurser...Folk i Svea rike mår dåligt...Folk behöver hjälp...Vem fa... skall hjälpa dem? Alex Schulman...tror inte det...Linda Rosing...knappast...vi behöver människor som du...och jag...som bryr sig...som vill förändra...vill du?

Man är född med tankar...ensamma tankar och verbala tankar som man delar med sin omgivning.

En del är bättre än andra på att formulera dem...Jag brukar återvända till Dag Hammarskjölds "Vägmärken" eller till Peter LeMarcs texter för att "känna igen mig".

Jag älskar att läsa och skulle själv vilja vara så där klok och cool och fyndig.

Men ack...suck 

Men en dag för snart 22 år sedan bestämde jag mig för att själv formulera mitt eget kaos. Jag bestämde mig för att jag kunde skriva...och jag kunde fotografera. Självfallet ville jag kunna måla oxå...men lite självinsikt har jag trots min hybris.

Så...sagt och gjort...Jag köpte en systemkamera istället för att slösa pengarna på mat och började fota...sen utmana jag en kompis på en middag... Vem av oss skulle få mest dikter publicerade i tidningar...Då skall ni veta att jag var en sådan där stökig finne som hade mest IG i betyget...Men...va f...Varför kan inte jag få publicera mina tankar...mina foton...Varför skulle min verklighet vara så tråkig och intetsägande...Så jag började skriva...givetvist anonymt...och döm till min förvåning att jag fick dem publicerade...Och det roligaste av allt var att min kära mor ringde mig en dag och fråga om det var jag som skrivit en dikt som var i söndagsbilagan...och då hade jag inte sagt något till henne...wow!

Jag skall inte skriva den dikten nu...utan väljer en dikt som jag tillägnar min kära dotter...Kom ihåg att jag skrev den här 5 år innan du föddes...men den är ändå till dig...puss

Den som ej glömmer

gör vänner oense. 

Upprepa ej mina misstag,

mina ömma punkter.

Det gräver djupa diken

och förstör vår gemenskap.

"Det finns två sorters människor här i världen.
Dom som får stjärnhimlen när dom begär den och som med självklarhet tar för sig var dag.
Så finns det dom som får slåss för varje andetag
Å, lille konstnär, din känsliga själ
Du vill få världen att skratta, men den har dej ihjäl
Ett spel med märkta kort, ett spel du aldrig kan vinna
Och denna sällsamma längtan, är allt du ska finna."

Så sjunger Peter LeMarc i sin sång Drivved.

Så kan det kännas ibland...allt för ofta...Men man ska inte klaga...för bövelen...man skall inte klaga...trummas mantrat från den svenska folksjälen!

Varför får man inte klaga?

Ibland är livet förbannat orättvist...tycker jag iallafall när man rullar sig i självmedömkan...Men om man inte klagade så vore man väl nöjd...uppgiven...mätt!

Men jag är inte nöjd...jag vill ha mer...mer.

Livet är för kort för att slå av på takten...missförstå mig rätt...när jag säger takten så menar jag inte tempo...tempo dödar och krymper ens själ.

Vad jag menar är att jag vill inte sluta leva, hoppas och tro att det finns en mening...att det finns mer att upptäcka. JAG VILL INTE VARA FET OCH NÖJD! Jag vill tro att livet har ännu mer att erbjuda. Att vilja mer är inte en motsägelse till att man har det bra. Jag har en underbar fru...men hon kräver uppmärksamhet fortfarande efter 20 år. Om jag tar henne för givet och slutar att uppmärksamma henne, överaska henne...ja då krymper hon...då krymper vi...livet är inget vakum. Våra val får konsekvenser...så är det bara! Vi har fyra underbara barn...men de kräver oxå engagemang...ibland att man lyssnar, ibland att man skäller och ibland bara att man öppnar plånboken...men inte heller de är statiska...Livet är dynamiskt...man kan inte pausa och fortsätta att leva när man känner för det...det funkar inte så...

Idag vakna jag och blev på dåligt humör...sov dåligt...var trött...hitta inte min dotter som lovade att hon skulle komma hem igår...F...ringde frugan på vägen till jobbet i Göteborg...hon ringde och fick en förklaring. Kändes som bröstet blev trångt...och blev på ännu sämre humör...stackars jobbarkompisar som fick stå ut med mig idag! På eftermiddagen fick vi ett dödsbesked...En kollega gick hastigt bort i sjukdom...och vi som trodde/hoppades att han klarat krisen...så fort allt kan vara slut...han fick beskedet för bara tre månader sedan...suck! Helt plötsligt var dotterns och mina bekymmer patetiska i jämförelse med vad hans fru och tre barn upplever just nu. Stämplade ut...åkte och handla mat till mina "svältande" barn...snöra på joggingskorna och sprang min runda på 6,3 kilometer innan vi satte oss och diskuterade familjeregler...Ibland tycks en dag vara hur lång som helst!

Stackars frugan har fått börja busspendla efter att ha sålt sin bil...hon skall få en ...om ett tag. Nu står hon och målar fönster i snickarboa. Känns som man bara vill bädda ner sig och titta på Morden i Midsomer om 20 minuter...Men tänk vad en dag kan ha i beredskap...det är tur att man inte vet allt i förväg...Sov gött! 

Wow...efter alla dessa år som vi plågat våra barn med att sjunga högt i bilen, i huset och alla andra tillfällen...Äntligen skall man få se gubben live...LeMarc är tebax på scen...Blev lite missmodig när man inte fick biljetter till första spelningen...inte till andra...men till slut...på tredje! Nu får man damma av alla gamla skivor...inte för att det hunnit bildas något damm på dem...har ofta en eller två cd som sällskap i bilen...men vilket glädje att få lyssna in lite nya låtar i samband med den nya skivan...och sedan en spelning...

Ibland flyter orden fritt...ibland tar det emot...man får tvinga sig att skriva, man får kämpa...men vad skall man skriva?

Skall man referera vad som hänt?

Skall man skapa något nytt?

Eller skall man bara låta fingrarna svepa över tangenterna...

Ibland går livet i ett sådant tempo att man inte hinner reflektera...det är kanske det vi har hösten och vintern till!

Efter en halvtimme var jag färdig att riva säsongsbiljetten i bitar...men så fort allt kan vända i fotboll...i livet...en kvart senare leder våra gulsvarta hjältar med 3-1 och GAIS har en man utvisad...resten blev en defilering mot 5-1 och den största segern på nya Arenan. Rättvist...knappast...glad...javisst. Men sådant är livet ibland...allt verkar svart, uppgivet och förbannat jä...jobbigt! Så ringer det någon...solen tittar fram och livet tinar upp som en ljuvlig solstråle i ett vindskyddat marslandskap. Never give up!