Efter en god natts sömn och en "continental" frukost lämnar vi på sega ben Najera.

Något som fascinerar är alla storkar som lever upp i

kyrktornen på byarna vi vandrar förbi...

Dagens vandring är på 23 kilometer om man inte tar några omvägar...vilket vi självfallet gjorde...Men det var för att undvika att gå på asfalt...ibland kan man välja att gå lite vid sidan om för att slippa all trafik. Idag skyddar vi våra utsatta kroppsdelar bättre mot solen...

Hela förmiddagen vandrar vi fortfarande bland vingårdar...men sakta börjar landskapet att förändras till ett mer varierat jordbrukslandskap. Vårat mål är Santo Domingo de la Calzada där vi skall bo hos några nunnor.

Idag får vi inte samma sprutt i benen som igår...

men när vi blir stoppade av en bonde på traktor som ger oss nyplockade körsbär och önskar oss en "buen Camino" så stiger glädjen hos oss igen.

Idag möts vi av ett vidsträckt landskap och vi vandrar vidare... Snart är det dax för lunch...

Så fort vi hittar en by...

I de här lilla byn köpte vi bröd, chorizo korv och lite hårda lagrade ostar...korka upp en flaska Rioja och slog oss ner på ett torg och intog våran festmåltid...Under tiden satt ett yngre tyskt par i 25 års åldern som ännu inte kunde läsa av varandra...hon sura och tittade åt vårt håll...ha satt tyst och titta åt motsatt håll...Min gissning var att hon var hungrig och han trodde att det var något "allvarligt"...men har man varit gift i 20 år så vet man att frugan vill ha mat var tredje timme...annars får hon dubbel PMS...

Efter vår lyx måltid och med färskt vatten i våra selar drog vi vidare...ett par timmar senare tog vi en paus bland tre tyskar och tre ungrare och konverserade en halvtimme innan vi gick sista biten mot vårat slutmål...

Väl framme hos nunnorna var min blodsockerhalt nere på minus 20...och de envisades med att vilja se våran hotell voucher som låg längst ner i packningen...hungrig, svettig och lite irriterad fick jag till slut fram våran voucher i den varma, mörka lobbyn...Då ville hon ha passet...Uuurrghh...jag beslutar mig för att gå utanför för att få lite dagsljus, luft och leta i lugn och ro...så jag tar ett par raska steg med alla mina 193 cm och 100 kilo och sliter tag i dörrhandaget för att öppna dörren...det lossnar...där står jag i upplösningstillstånd med ett dörrhandtag och suckande nunnor som börjar rabbla tyska...jag var glad att mitt ressällskap tog över situationen...jag tror att nunnorna blev än mer övertygande att de hade valt rätt som avstod från såna dinosaurier som jag...Men vi blev till slut insläppta och kunde gå upp på rummet...dag fyra kommer...