Man är född med tankar...ensamma tankar och verbala tankar som man delar med sin omgivning.

En del är bättre än andra på att formulera dem...Jag brukar återvända till Dag Hammarskjölds "Vägmärken" eller till Peter LeMarcs texter för att "känna igen mig".

Jag älskar att läsa och skulle själv vilja vara så där klok och cool och fyndig.

Men ack...suck 

Men en dag för snart 22 år sedan bestämde jag mig för att själv formulera mitt eget kaos. Jag bestämde mig för att jag kunde skriva...och jag kunde fotografera. Självfallet ville jag kunna måla oxå...men lite självinsikt har jag trots min hybris.

Så...sagt och gjort...Jag köpte en systemkamera istället för att slösa pengarna på mat och började fota...sen utmana jag en kompis på en middag... Vem av oss skulle få mest dikter publicerade i tidningar...Då skall ni veta att jag var en sådan där stökig finne som hade mest IG i betyget...Men...va f...Varför kan inte jag få publicera mina tankar...mina foton...Varför skulle min verklighet vara så tråkig och intetsägande...Så jag började skriva...givetvist anonymt...och döm till min förvåning att jag fick dem publicerade...Och det roligaste av allt var att min kära mor ringde mig en dag och fråga om det var jag som skrivit en dikt som var i söndagsbilagan...och då hade jag inte sagt något till henne...wow!

Jag skall inte skriva den dikten nu...utan väljer en dikt som jag tillägnar min kära dotter...Kom ihåg att jag skrev den här 5 år innan du föddes...men den är ändå till dig...puss

Den som ej glömmer

gör vänner oense. 

Upprepa ej mina misstag,

mina ömma punkter.

Det gräver djupa diken

och förstör vår gemenskap.

"Det finns två sorters människor här i världen.
Dom som får stjärnhimlen när dom begär den och som med självklarhet tar för sig var dag.
Så finns det dom som får slåss för varje andetag
Å, lille konstnär, din känsliga själ
Du vill få världen att skratta, men den har dej ihjäl
Ett spel med märkta kort, ett spel du aldrig kan vinna
Och denna sällsamma längtan, är allt du ska finna."

Så sjunger Peter LeMarc i sin sång Drivved.

Så kan det kännas ibland...allt för ofta...Men man ska inte klaga...för bövelen...man skall inte klaga...trummas mantrat från den svenska folksjälen!

Varför får man inte klaga?

Ibland är livet förbannat orättvist...tycker jag iallafall när man rullar sig i självmedömkan...Men om man inte klagade så vore man väl nöjd...uppgiven...mätt!

Men jag är inte nöjd...jag vill ha mer...mer.

Livet är för kort för att slå av på takten...missförstå mig rätt...när jag säger takten så menar jag inte tempo...tempo dödar och krymper ens själ.

Vad jag menar är att jag vill inte sluta leva, hoppas och tro att det finns en mening...att det finns mer att upptäcka. JAG VILL INTE VARA FET OCH NÖJD! Jag vill tro att livet har ännu mer att erbjuda. Att vilja mer är inte en motsägelse till att man har det bra. Jag har en underbar fru...men hon kräver uppmärksamhet fortfarande efter 20 år. Om jag tar henne för givet och slutar att uppmärksamma henne, överaska henne...ja då krymper hon...då krymper vi...livet är inget vakum. Våra val får konsekvenser...så är det bara! Vi har fyra underbara barn...men de kräver oxå engagemang...ibland att man lyssnar, ibland att man skäller och ibland bara att man öppnar plånboken...men inte heller de är statiska...Livet är dynamiskt...man kan inte pausa och fortsätta att leva när man känner för det...det funkar inte så...