Vi startade från Logrono vid halv nio på morgonen och jag blev lite rörd över alla människor som önskade en "Buen Camino". Det var nästan alla som såg att man var en "pilgrim". Att vandra igenom staden gav en knappast gåshud, men väl ute på landet började man att njuta. Man gick i tystnad...käka sin nötblandning och drack sitt vatten. Ibland pratade vi och ibland var vi bara tysta. Jag kände att längtan efter att fotografera väktes för varje steg. En gång i tiden var kameran en utväxt mellan vänster näve och ögat. Vandringen var ganska lätt, men det var svårt att veta vilket tempo vi skulle hålla...Vi hade bestämt ca 4-5 kilometer/h och att vi skulle ta en paus varje timme...men det var inte lätt att hålla... Efter en ca: 9 kilometer började vingårdarna att bereda ut sig...Vi var ju ändå i Rioja dalen och för en 60-talist så är det rätt fett som min 16 åring skulle sagt...Jag hade planerat tre besök på vingårdar under dag 1...men det blev nada...vi var väl i fel säsong...Men ändå kändes allt så rätt...Det var lite konstigt att resa utan våra kära barn...men de ville inte följa med på en Pilgrimsvandring med mor & far och sina favoritbarnvakter...men vi får väl göra om resan om 20 år så är det nog annat ljud i skällan.. eller vad tror ni?

Efter två timmar var det dax för lite vila i Navaretta... då hade vi gått ca: 13 kilometer...

På väg in till Navaretta passerar vi en vingård.

Här sitter vi efter att ha bytt en "lökig" t-shirt och käkar nötblandning utanför en gammal kyrka i Navaretta...

Jag anser mig nog vara troende fastän jag inte tillhör någon församling eller lever som man "skall" i en frikyrka...men måste säga att det finns vissa delar av katolismen som lockar...ritualer, bikt och en självklar närvaro av att GUD finns

...Sen är jag väl inte mycket för kyrkor och allsköns prakt i trons namn...men jag tände ett ljus och tänkte på min avlidna mormor...man gör sådant i en sån här miljö! Efter en halv timme började vi vandra igen...Det var nu vi missade de tre vingårdarna...Taskig research från skribenten...Kan mina resevänner förlåta mig... nu när jag gör en offentlig bikt!!!

Vi hade tänkt käka på en ort som vi trodde låg fyra kilometer bort...men det var lite omvägar för att besöka de stängda vingårdarna...sen var det lite till...lite till...innan vi kom fram. Väl där käka jag en underbar Paella till förrätt. Kött till huvudrätt och en mysig efterätt... vi dela på två kannor Rioja vin och avsluta med kaffe...allt för 8,5 euro...tveka inte bröder...käka en pilgrimslunch varje dag...sen kan ni slarva med frukost och kvällsmat...vandraren behöver kolhydrater...Så vid 18:30 kom vi fram till Najera...fötterna värkte...orken var slut...men det kändes underbart...ca 30 kilometer med alla mina villovägar var avklarade... Väl framme märkte man att man hade haft den där solen som ingen sett i Svedala under 2007 års sommar i ryggen och nacken hela dagen...Solfrossa...trots att det blåste...är man vuxen eller...Vi handla lite förödenheter och etablerade en live-länk till Borås Arena för att följa kvällens match mot Brommapojkarna...låg och skaka imellan lakan och fick ständiga SMS...1-0, 2-0, 3-0...sen kunde vi gå ut och käka Tapas och knyta oss...Go natt!

Min kära fru har ägnat en del av kvällen till att göra iordning en underbar hemgjord kålpudding medan gubben varit ute och joggat och bloggat. Färsk kål och mycket smör...Till den tog vi en Rochfort 10 som stått orörd i kylen ett tag...

ett Belgiskt Trappistöl gjort av munkar...med sina söta, nästan chokladaktiga smak blev den helt underbar till den genuina husmanskosten...slår vad om att munkarna skulle stämt upp i en unison Adiemus så att Enigma hade stått och headbangat i vårt lila torpkök...Snacka om en smakupplevelse en onsdagskväll...

Efter en dag på jobbet är det skönt att bli av med lite stresshormoner...Pre barn var jag en idrottskille...Men som de allra flesta killar så lägger man av med idrott när man träffar fru och skaffar barn...Men man får betala...likt årsringar på ett träd samlar sig valkarna på ens knotiga kropp...men för ett tag sedan kände jag att nu får det vara nog...den 18 november 2006 sa jag högt vid frukostbordet...RECLAIM MY BODY...och då menar jag den kropp jag hade 1988 då vår första dotter föddes...efter det har jag lagt på mig 26 kg utan att bli en centimeter längre...sagt och gjort...de närmaste 5 månaderna trotsade jag vinterns elände och mörker genom att gå snabba promenader 4-5 ggr/vecka i ca ½-1 timme. Efter påsken var det dags att börja jogga. Till en början jogga man 5 minuter...gick i 5, jogga 3...gå 3 min. Men efter ett par veckor kunde man springa i 20 minuter utan att stanna...det går fortfarande inte speciellt fort...men nu springer jag...rättare sagt småjoggar 5km fyra ggr/vecka. Det känns underbart efteråt...men det är fortfarande en ren viljehandling att snöra på sig skorna när man just landat hemma efter en arbetsdag och 8 mil i bilen...Men jag är värd det...jag är värd en timme varje dag...då varken fru, barn eller något annat får stjäla mig...Och fyra timmar i veckan väljer jag motion...