Har ansökt om visum till Indien...efter tre veckor fick jag det tillbaka...komplettera! Ivägskickat igen med nya uppgifter...nu är det tre veckor kvar tills resan går av stapeln...

Frågan är varför man som svensk skall ha visum till Indien?

Är de rädda för att man skall söka politisk asyl?

Är vi svenskar kända för terrorism?

Eller varför...?

Sen blir man lite förb... Här fyller man i ett par sidor med adresser, telefonnummer etc...Och när det är något man missat...Ringer de då upp en? Skickar de ett mejl för förtydligande?...Nä! De använder ens rekomenderade svarskuvert och skickar tebax alltihop...Va f...skall de då ha alla uppgifter om telefonnummer och mejl till?

Ibland undrar man varför blanketter ser ut som de gör...Någon på ambassaden tänker..Vi skall nog ha en blankett för visum...hmmm Leta upp några andra länders blanketter så kopierar vi dem ...skit samma vad de frågar efter...vi vill ju inte vara sämre än dem. Alltså får man svara på frågor som vad min mamma hette som ogift...fast hon aldrig varit gift...vart min pappa är född...jag som knappt visste vad han hette för 15 år sedan...och så fortsätter det...Men det är väl tur att man inte vet vad de skall ha allt till... Det är nog jag som inte förstår...Och ärligt talat struntar jag i det bara jag får mitt visum.

Åkte för att hälsa på mina semesterfirare i Varberg...Möttes av en hungrig hund...en pizzasugen pöjk och en läsande fru...och givetvis regn...ständigt detta regn...Rätt häftigt att sitta med ett glas vin och en god bok i ett förtält och försöka ha en konversation medan det regnar...det går inte...men boken var bra...lite sorgligt att vara klar med Stieg Larssons millenium trilogi...hmmm...Men den som läser hittar alltid någe nytt...Just nu betar jag av Mari Jungstedt. Hon skriver om Knutas på Gotland och om lite hemska mord...De går fort att komma in i och man averkar en halv bok en fredagkväll i regnet under förtältet. Frun var glad för hon är fortfarnade i slutet på sin första Stieg Larsson. En avkopplande fredagkväll blev det.

Klockan ringer redan halv sju...gäsp...är det inte lördag?

Ja just det...lovat frugan att besöka glasriket runt Lessebo och Nybro.

Sagt och gjort...20 mil och tre timmar senare börjar vi vandra runt i glashyttorna...Ja...vi var ju inte ensamma...hemskt många tyskar söker efter fynd och utförsäljningar bland glas i Kosta, Boda och Orrefors.

Men det var väl inte det som slog mig en sådan här dag...Det var väl framförallt tre saker som gick upp för mig.

1. Vart är romantiken...ja inte mellan mig och frugan...utan romantiken i byggnaderna, hantverket, produkten...Jag hade sett framför mig vackra gamla tegelbyggnader, härliga stora fönster och tidstypiska 1700-1800 tals kläder och guidningar...men här var det sletna lokaler, dålig ventilation, smutsigt och oerhört kommersiellt...Här finns det mer att göra!

2. Spännande glas! Jag kom på att jag vill ha nya, roliga, mysiga och spännande glas. Vi har ofta...läs alltid handlat på IKEA...bra, billiga och funktionella produkter...men gu va tråkiga! Nu när man kommit lite till åren vill man ha lite charm, lite historia bakom tex ett glas. Jag har ett glas från en häftig pub i Dublin...ett som jag tiggde mig till av en servitris i Frankfurt och ett som jag lånade/stal från puben som vi firade Elfsborgs SM-guld...med andra ord glas som är förknippade med minnen. Så det blev lite udda öl, grappa och konjaksglas från Skruf igår...Inte liknar de något som jag har sett på IKEA iallafall!

3. Glas kan vara konst! Av en händelse klev vi in i en utställning av den kända glaskonstnären Bertil Vallien och helt plötsligt var man förlorad. Jag blev djupt imponerad av hans glas ikoner...hade man haft 60 000:- över så hade man troligen varit en stolt och glad ägare till en av hans ikoner...eller båtar eller något annat av hans underbara alster.

Efter en god natts sömn och en "continental" frukost lämnar vi på sega ben Najera.

Något som fascinerar är alla storkar som lever upp i

kyrktornen på byarna vi vandrar förbi...

Dagens vandring är på 23 kilometer om man inte tar några omvägar...vilket vi självfallet gjorde...Men det var för att undvika att gå på asfalt...ibland kan man välja att gå lite vid sidan om för att slippa all trafik. Idag skyddar vi våra utsatta kroppsdelar bättre mot solen...

Hela förmiddagen vandrar vi fortfarande bland vingårdar...men sakta börjar landskapet att förändras till ett mer varierat jordbrukslandskap. Vårat mål är Santo Domingo de la Calzada där vi skall bo hos några nunnor.

Idag får vi inte samma sprutt i benen som igår...

men när vi blir stoppade av en bonde på traktor som ger oss nyplockade körsbär och önskar oss en "buen Camino" så stiger glädjen hos oss igen.

Idag möts vi av ett vidsträckt landskap och vi vandrar vidare... Snart är det dax för lunch...

Så fort vi hittar en by...

I de här lilla byn köpte vi bröd, chorizo korv och lite hårda lagrade ostar...korka upp en flaska Rioja och slog oss ner på ett torg och intog våran festmåltid...Under tiden satt ett yngre tyskt par i 25 års åldern som ännu inte kunde läsa av varandra...hon sura och tittade åt vårt håll...ha satt tyst och titta åt motsatt håll...Min gissning var att hon var hungrig och han trodde att det var något "allvarligt"...men har man varit gift i 20 år så vet man att frugan vill ha mat var tredje timme...annars får hon dubbel PMS...

Efter vår lyx måltid och med färskt vatten i våra selar drog vi vidare...ett par timmar senare tog vi en paus bland tre tyskar och tre ungrare och konverserade en halvtimme innan vi gick sista biten mot vårat slutmål...

Väl framme hos nunnorna var min blodsockerhalt nere på minus 20...och de envisades med att vilja se våran hotell voucher som låg längst ner i packningen...hungrig, svettig och lite irriterad fick jag till slut fram våran voucher i den varma, mörka lobbyn...Då ville hon ha passet...Uuurrghh...jag beslutar mig för att gå utanför för att få lite dagsljus, luft och leta i lugn och ro...så jag tar ett par raska steg med alla mina 193 cm och 100 kilo och sliter tag i dörrhandaget för att öppna dörren...det lossnar...där står jag i upplösningstillstånd med ett dörrhandtag och suckande nunnor som börjar rabbla tyska...jag var glad att mitt ressällskap tog över situationen...jag tror att nunnorna blev än mer övertygande att de hade valt rätt som avstod från såna dinosaurier som jag...Men vi blev till slut insläppta och kunde gå upp på rummet...dag fyra kommer...

Jobbade en halvdag och drog med frugan till kusten. Vi var inbjudna till våra vänner Zeb och Maria.

Där väntade solen och lugnet och massa god mat. 

Zeb är en hejare på god Whisky...så det blev några rariteter...mer om dem sedan.

Vi startade från Logrono vid halv nio på morgonen och jag blev lite rörd över alla människor som önskade en "Buen Camino". Det var nästan alla som såg att man var en "pilgrim". Att vandra igenom staden gav en knappast gåshud, men väl ute på landet började man att njuta. Man gick i tystnad...käka sin nötblandning och drack sitt vatten. Ibland pratade vi och ibland var vi bara tysta. Jag kände att längtan efter att fotografera väktes för varje steg. En gång i tiden var kameran en utväxt mellan vänster näve och ögat. Vandringen var ganska lätt, men det var svårt att veta vilket tempo vi skulle hålla...Vi hade bestämt ca 4-5 kilometer/h och att vi skulle ta en paus varje timme...men det var inte lätt att hålla... Efter en ca: 9 kilometer började vingårdarna att bereda ut sig...Vi var ju ändå i Rioja dalen och för en 60-talist så är det rätt fett som min 16 åring skulle sagt...Jag hade planerat tre besök på vingårdar under dag 1...men det blev nada...vi var väl i fel säsong...Men ändå kändes allt så rätt...Det var lite konstigt att resa utan våra kära barn...men de ville inte följa med på en Pilgrimsvandring med mor & far och sina favoritbarnvakter...men vi får väl göra om resan om 20 år så är det nog annat ljud i skällan.. eller vad tror ni?

Efter två timmar var det dax för lite vila i Navaretta... då hade vi gått ca: 13 kilometer...

På väg in till Navaretta passerar vi en vingård.

Här sitter vi efter att ha bytt en "lökig" t-shirt och käkar nötblandning utanför en gammal kyrka i Navaretta...

Jag anser mig nog vara troende fastän jag inte tillhör någon församling eller lever som man "skall" i en frikyrka...men måste säga att det finns vissa delar av katolismen som lockar...ritualer, bikt och en självklar närvaro av att GUD finns

...Sen är jag väl inte mycket för kyrkor och allsköns prakt i trons namn...men jag tände ett ljus och tänkte på min avlidna mormor...man gör sådant i en sån här miljö! Efter en halv timme började vi vandra igen...Det var nu vi missade de tre vingårdarna...Taskig research från skribenten...Kan mina resevänner förlåta mig... nu när jag gör en offentlig bikt!!!

Vi hade tänkt käka på en ort som vi trodde låg fyra kilometer bort...men det var lite omvägar för att besöka de stängda vingårdarna...sen var det lite till...lite till...innan vi kom fram. Väl där käka jag en underbar Paella till förrätt. Kött till huvudrätt och en mysig efterätt... vi dela på två kannor Rioja vin och avsluta med kaffe...allt för 8,5 euro...tveka inte bröder...käka en pilgrimslunch varje dag...sen kan ni slarva med frukost och kvällsmat...vandraren behöver kolhydrater...Så vid 18:30 kom vi fram till Najera...fötterna värkte...orken var slut...men det kändes underbart...ca 30 kilometer med alla mina villovägar var avklarade... Väl framme märkte man att man hade haft den där solen som ingen sett i Svedala under 2007 års sommar i ryggen och nacken hela dagen...Solfrossa...trots att det blåste...är man vuxen eller...Vi handla lite förödenheter och etablerade en live-länk till Borås Arena för att följa kvällens match mot Brommapojkarna...låg och skaka imellan lakan och fick ständiga SMS...1-0, 2-0, 3-0...sen kunde vi gå ut och käka Tapas och knyta oss...Go natt!

En dag i november vakna jag och bestämde mig för att erövra tebax min kropp. Efter snart 20 års äktenskap och 30 kg senare var det dax, Så med en stark inre motivation började jag ta långa promenader. Efter ett tag växte tankarna om en aktiv semester och vi hittade en pilgrimsvandring i Spanien. Vi hade hittat resor som anordnades av Vandra och som gjorde att man kunde dela upp vägen till Santiago de Compostela i kortare etapper. Och vi ville testa med en enklare variant till att börja med. Sagt och gjort... nu fick motionen ett mål, jag vandrade fyra till fem gånger i veckan i nästan 5 månader innan jag vågade mig på att börja jogga. På helgerna tog vi och vandrade lite längre. 9 veckor innan vi skulle åka bröt frugan foten och vi trodde vi skulle behöva ställa in...men hon är av segt virke. Så fyra veckor innan vi åkte slängde hon gipset och bet ihop. Vi flög till Bilbao och tillbringade ett dygn med att utforska Guggenheim museet och de vackra omgivningarna .

Självfallet var vi tvugna att testa lite Tapas. Man lär sig snart att Tapas kan vara allt möjligt...men mycket bröd ingår...Men det mättar i solen.

Utanför Guggenheim möter oss blomsterhunden...den är fascinerande..skapad av kitshens "fader" Jeff Koons. 

Väl inne på museet blev jag besviken att en våning för konst var avstängd...Hade gärna viljat se en äkta Dali...han är knepig...men skön på något skruvat sätt...

Men vi fick nöja oss med en installation av tulpaner i plåt...

Polisen konfiskera min kamera...kanske för att jag var framme och knacka på en tulpan...?

Men summan av besöket var att Bilbao...och Guggenheim museet är värt att besöka när man ändå är i närheten...

Efter en skön resdag som börjat klockan 04:00 och inneburit flyg med byte i Frankfurt, och rundvandring så var det trötta kroppar som äntrade sängarna vid 22:00. Nästa dag var det dax för avfärd med buss mot Logrono, den tog ca 2 timmar över bergen på en fin motorväg med vacker utsikt. Logrono är huvudstad i Rioja. Vi var ju ändå här för att vandra så vi vandrade runt i Logrono och hittade pilgrims symbolerna som skulle vara våra vägvisare de följande dagarna. Vi hade valt en etapp som bestod av 130 kilometer vandring under 5 dagar. Hela pilgrimsvandringen på ca: 800 kilometer börjar i Frankrike och slutar i Santiago del Compostela. Vandringen som skulle komma var ganska lagom som en aptitretare för oss icke vandringsvana. Vi skulle vandra från Logrono...genom Riojadalen och avsluta i Burgos. Jag skall berätta mer i kommande bloggar...men vi börjar så här.