Imorgon klockan 20:45 springer våra gula eleganter ut på den varma gröna gräsmattan i Debreceen. De skall spela en av svensk klubbfotbolls viktigaste matcher på flera år. Elfsborg mot Ungerska Järnvägens duktiga lirare. Vi ställer upp med ett sargat lag mot de tre senaste årens Ungerska mästare. Anders och Mattias Svensson är skadade, Ischi är skadad. Björk är febersjuk och våran viktiga finne på mitten är skadad sedan ett par veckor. Tänkte bara att jag skulle bespara er att försöka få in ungersk Tv via internet eller kabel...Här kommer ett referat dagen innan. Elfsborg startar med 6 backar, varav två får spela på mittfältet. Första halvtimmen är det konstant tryck mot vårat mål. 5 hörnor utan resultat. Efter första halvlek står det 0-0. I andra byts Ishi och Alexandersson in och nu börjar det hända lite. I 56 minuten hittar Anders Svensson Alex med en långt uppspel och han lurar målvakten och lägger in 0-1.

I 78 minuten skruvar Ishi in en hörna från vänster till 0-2 sedan Kejsar August varit uppe och stört målvakten. På övertid reducerar de till 1-2 efter ett långskott som byter riktning på Martin Andersson som försöker täcka. Men vi vinner på bortaplan...Visst är jag löjlig...men kom ihåg vart ni läste det först... ; )

Har ni sett filmen V for Vendetta? Detta är en hyllning till laget som gav revansch på hela fotbolls Sverige. Efter 45 år kom äntligen dagen då Elfsborg stod som värdiga mästare. En dag som hela Borås väntat på från juni till november. För oss som följt laget i många år var det en pina, glädje och fuc... nervöst. Efter en sömnlös natt slöt 100 tals Boråsare upp på Harry's redan klockan 11:30. Det fanns förväntan i luften...en nervositet som gjorde att vuxna människor skrattade för att de inte visste vad de skulle säga. Väl inne på puben flödade ölen och allt mer segervissa började kampsångerna ljuda... Folk sjöng för att slippa tänka på vad som skulle ske vid en förlust... att vara second best är inget...Väl på arenan börjar det släppa lite. Arenan är fullsatt och alla hejar på "di gule"...även de ca 1000 tillresta Stockholmarna som hellre vill se oss som segrare än "gnaget". Jublet visste inte sina gränser när vi gör 1-0... Joakim Sjöhage fick målet...numera gay-ikon i norska Brann...Efter målet är det många naglar som blir massakerade och fler än jag var så nervösa att vi missade slutsignalen och började undra varför det bildades små högar med överallt på planen...Vi vann...underbart...Glädje, lättnad och allt på en gång...Remember...Remember...the fifth of november...